Kristin Sedell

Nu är jag ganska negativ och jobbig, men ville bara skriva av mig♥

När jag gick i tvåan på Hummelsta skolan så var det hälsokontroller ibland.
Man gick och mätte sig och vägde sig osv hos skolsköterskan.
Enda sen dess har jag tänkt på min vikt...
Jag var livrädd för att gå dit, jag ville inte väga för mycket.
Jag tänkte väll inte på det då, men det var en mardröm för mig.
Folk pratade om mat och jag skämdes, jag ville vara som alla andra.

Sen när man började få "killar", så minns jag att jag ville träna.
Jag gick i 3an och jag hatade min kropp!?
Jag ville få bort fett och tankarna fanns i mitt bakhuvud hela tiden, även om jag tänkte på annat också.
Det höll på några år, jag var inte nöjd.
Vafan skulle jag göra?
Jag kunde inte vara tjock?

I 7an drog jag ifrån med längden och gick ner i vikt lite av det.
Samtidigt som jag blev tillsammans med en kille.
Jag mådde illa varje morgon i nåra veckor, och slutade äta skollunchen.
Vi gjorde slut och jag slutade må illa, men jag hade vant mig vid att inte äta så mycket.
Jag blev glad, och jag tyckte om att vara hungrig.
För det bevisade att jag inte hade ätit så mycket, och skulle gå ner mer i vikt.

Jag hade inte vägt mig på ca 2 år..
Jag vågade inte.

Sen i 7an var det dags för hälsokontroll igen.
Jag hade gått ner 10 kilo sen sist jag vägde mig!
Vilken lycka.

Det funkade och det fortsatte ytterligare 5 kilo ner.

Nu 1 år efter, så har jag gått upp dom där 5 kilona igen.
Pga. Ätstörningsenheten.




Såhär har det sett ut innuti min hjärna i flera år.
Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte ha tanken om vikt i bakhuvudet.
Visst jag kan äta dåligt mat, jag bantar inte, jag tränar inget förutom magen.
Men tankarna finns hela tiden...